Four Roses Single Barrel: “Som en överlägsen singelmalt fast 100% amerikansk i smakerna…”

Four Roses singelfatstil avviker från traditionell amerikansk whiskey. Med en mångfald av jästtyper och unik smakprofil är den en förnyare i bourbonvärlden.

Four Roses singelfatstil avviker från gängse amerikansk jargon. Whiskeyn har en sorts singelmalt-ambience. Samvaron gör en lugn och avslappnad, inte uppjagat peppad och jänkaraktigt snacksalig.

Ändå är smakerna och stilen 100% amerikansk, maltnördar har inget här att hämta. Du måste vara djupt rotad i den amerikanska söderns tematik för att förstå storheten hos denna jänkare.

Tappningen är alldeles enastående. Vi är begynnelsen av året, men det står klart att denna flaska kommer att lyftas i årskrönikan 2024, som en av årets stora aromupplevelser.

Four Roses i Lawrenceburg, Kentucky är kanske Amerikas mest avancerade bourbon-destilleri. Inte för att man mixtrar med egen jäststam, det gör flera bourbonmakare. Till skillnad från europeiska whiskymakare är jästen central i amerikansk whiskeytradition.

Det underliga med Four Roses är att man jonglerar med så många som fem parallella jästtyper, som sorterar fram helt olika kemi från majs-råvaran. Men så har japaner varit där och rotat.

I den forskardrivna japanska whiskybranschen krävs en doktorshatt för att få ett toppjobb. Nikka är mest känd för sin forskning kring jäststammar som ligger bakom de vitt skilda destillattyper bolaget kreerar, utifrån bara två panntyper.

Lawrenceburg-destilleriet ägs av Kirin. Deras Gotemba var amerikaner (från Seagram’s) med och startade 1973 och där görs bourbon-stajlad whisky i ’beer stills’. En ocean av know-how har flödat åt andra hållet i modern tid.

I den vanliga standardutgåvan med gul etikett samsas alla tio stilar enligt en i förväg bestämd matris. De många delarna bildar en helhet. Single Barrel-formatet rymmer ett uttryck, en individuell stil från ett utvalt recept, förklarar Master Distiller Brent Elliot:

– Nuvarande Single Barrel-koncept föddes 2004 för att visa vilken stor skillnad det är mellan ett individuellt fat och standardutgåvan.

Upphovsman var dåvarande Master Distiller Jim Rutledge som lämnade över till Brent Elliot 2015. En legend inom bourbonbranschen som i början av 2000-talet övertalade Seagram’s att låta whiskeyn återvända som Straight Bourbon till USA efter att all whiskey sedan 1967 gått på export till Japan.

Man skulle kunna kalla den reguljära Single Barrel-utgåvan för en ”Single Bourbon”. Det är ju verkligen en ”singelwhiskey” eftersom den använder ett av tio inhouse-recept, nämligen OBSV-varianten.

Första bokstaven i förkortningen indikerar att destillatet är gjort på Four Roses Distillery. Man kan förledas att tro att O:et det står för ’Own’, egen. Det är istället en hommage till destilleriets ursprung, menar Brent Elliot:

– Destilleriet hette Old Prentice när det byggdes 1910.

Precis som O:et är S:et alltid med och står för Straight, alltså den legala definitionen av bourbon. B:et är namnet på den ’mashbill’ man använt, som består av 60% majs, 35% råg, 5% kornmalt.

Ett recept med högt råginnehåll som ger en kryddigare bourbon. V är en av fem jästträngar. V-jäst ger destillatet en delikat fruktighet, fortsätter Brent Elliot:

–När whiskeyn kommer från faten får vi smaker som aprikos, muskot, kokos, råg, vanilj, kanel i olika grad. Det viktigaste är dock att whiskeyn är balanserad och smakrik med en komplex och mogen smak.

Processen att ta fram en Single Barrel är rätt omständlig. När whiskeyn fyller 3 år testar man faten i varje OBSV-batch och öronmärker de tunnor som sticker ut och är exceptionella, berättar Brent Elliot:

– Dessa potentiella kandidater testas igen när rätt mognadsgrad och ålder infaller. De allra bästa exemplaren väljs ut och buteljeras.

Ålderspreaden är 7-9 år, alltså dubbelt så gammalt som en vanlig Four Roses. Smakupplevelsen blir också något helt annat.

Four Roses Master Distiller Brent Elliot doftar på ett fatprov i lagerhuset
Master Distiller Brent Elliot i lagerhus nr B i Lawrenceburg, Kentucky.

I Single Barrel-uttrycket visar Four Roses sin överlägsna klass. Bouqueten är next level för att vara en bourbon. Återhållen som en skotsk singelmalt men aromerna plöjer både djupare och luftigare i amerikansk stil.

Medelstor råg-sober arom av syrlig rönnbärsgelé och syrade gröna tomater. Emellan kalvskinn och luftig tobak samt fragrant cederträ. En råg-sober tillbakadragenhet som trycker tillbaka majssötman snyggt. En komplex och sammanhållen arom.

I munnen torkad frukt och tobak, en ’airy’ start. Strax blandar sig läder och fruktkompott av syltade citrusskal i. Mot slutet vingummin och syrlig svartvinbärsgelé med underströmmar av kalvskinn. Lagom intensiv och djuplodande.

I den långa eftersmaken byter whiskeyn fot. Syrlig fruktkompott hänger kvar men läder/tobak luftar till det, vanilj och muskot skuggar. En lättsam sötbeska som är förvånande lättillgänglig.

Om smaken är förväntad, med avvägd intensitet och hovsamt skiktad på ett avancerat manér, gör whiskeyn helt om i avslutningen, som bjuder på en överklasskomfort som gör att även noviser (som har svårt för whiskeybeska) kan uppskatta smakupplevelsen; samtidigt som ärrade whiskeyveteraner, vana vid tunga estrar och eteriskt kliande ektoner, kan ägna sig åt lustfyllt aromletande i det oändliga.

Man vattnar sällan en bourbon. Så har jag fått lära mig, av mina resor i bourbon-land. Argumentet är att strukturen hos ung whiskey (vanligen 4 år) inte gömmer särskilt mycket.

Ofta ligger ju styrkan på 80 eller 86 proof (alltså 40% och 43%). Men låter man whiskeyn ligga några år till och dessutom lägger den på bottled-in-bond-nivån 100 proof, som i detta fall, då är det lönt att prova att löga destillatet.

En droppe vatten gör whiskeyn lite hårdare. Doften blir avgjort mer fruktkaramellig med en tydlig skugga av chokladfondant. Centralt syrliga rönnbär med en släng kumquats-beska, däremellan luftig torr tobak.

Det är eken som friläggs och tunnar ut. Smaken blir också aningen spretigare med mer tobak och fruktkaramellig godis-fortsättning som mot slutet svänger över i en sorts jordig rökelse-ton (liknande sötaktigt gödsel).

Eftersmaken blir rivigare och tuffare med eteriskt kliande krydda och vinägerlik fruktkaramell. Överlag renare med skarpare drag och försiktigt värmepåslag i efterklangen.

Förändringen är bara positiv, det här är en ombytlig humörwhiskey som kan anpassa sig efter drickarens mood. Personligen tar jag den naturell, precis som den kommer, rumstempererad vid 50%.

Jag har svårt att ställa ifrån mig glaset, doften är så fängslande. Verkligen ’perfect composure’, whiskeyn har en hållning och resning jag sällan möter hos amerikansk whiskey. Men det är den lättförda exiten man kommer ihåg, intrigerande och så nära borderline, ändå landar allt i ’complete perfection’.

Prenumerera på Spritzlit:s nyhetsbrev

Nyheter