Det sägs att alla riktigt bra cocktails har en story. Många är fejk, många är tvivelaktiga och några är kanske rentav sanna. Vem var det egentligen som uppfann Dry Martinin? På vilket hotell i Havanna blandades den första Cuba Libren? Och visst var det Ada Coleman som uppfann Hanky-Pankyn på The Savoy i London 1925 ? Var historien om surfaren Harvey Wallbanger bara ett hittepå för att få sälja mer Galliano i USA?
Moderna bartenders tar sina mästerverk ett steg till. Jag vet inte hur många nätter jag surrat bort på olika platser i världen med en bartender om exakt hur han eller hon (eller den eller dom) gått till väga för att få fram ingredienserna till det fantastiska som står mellan oss på disken. Naturligtvis finns ett slags antitrend också. Några bartender är av den gamla, ursprungliga skolan: de låter liksom det som är i glaset sköta snacket. För egentligen är det ju innehållet det handlar om, eller?
Det senaste året står det klart att en cocktailskola har gått riktigt långt åt ett ganska nytt håll. Och det är samma typ av jordskalv som när de musikaliska melodierna gick från stenåldersrytmer till musikalscenen och vidare upp på Tik-Tok.
Jojojo, flairtenders har vi ju sett förr. Där snackar vi snurrar, volter och då och då ett bensprattel.
Men när man spökar ut själva drinken? Här har marknaden tagit heffaklumpkliv de senaste åren.
Serveringen och det visuella när man tar sig en drink ÄR verkligen inte oväsentligt.
Garnityr är en grej.
På riktigt.
Men ska det finnas gränser? Kan man verkligen tillåta sig att spöka ut en drink på samma vis som en Las-Vegasshow på speed?
Räcker det verkligen inte med ett snyggt glas och en citronskiva?
Nä.
Uppenbarligen inte.
Och varför skulle vi egentligen, i nådens år 2024 nöja oss med mindre än peak maximalism? Om man som kund är ute på en finsmakande töm & glöm-expedition, kan det väl få vara minnesvärt?
Att göra konstnärliga garnityr har länge varit old news. Nu vill vi verkligen att skalan för roliga cocktailpresentationer skall börja där Katana Kitten- den japantematiserade drömbaren i New York – startar med sin version av en dry martini. Utan fot, men i ett avsmalnande glas som stuckits ned i en liten låda fylld med krossad is. Att bara, som anrika Connaught (eller skall det skrivas med ett -y på slutet? Vi såg åtminstone ett bås fullt av grovhångel mellan unga finanspersoner vid vårt senaste besök där)
servera en elegant Negroni med rök, det räcker liksom inte. Känns litet lättköpt, trots att drinkarna rör sig över 20 pund per glas. (Och uppåt, långt uppåt)
Organisationen “The World’s best bars” som reser jorden runt i jakten på riktigt bra vattenhål för krävande törstiga är någonting på spåren. När man sätter två av Barcelonas stoltheter i toppen av listan, Paradiso på fjärde plats och Sips högst upp, då måste det vara presentationen som räknas. Ty här har man släppt på bensprattlet i full flamingokostym.
Paradiso går all-in med en cocktail i bokformat som ryker lovande vid öppning av pärmen. Och den första mocktail vi får är lika satsig den, om inte ännu mer. Vad sägs om en egen liten …regnskogsplantage? Bara hängmattan som saknas.
På Sips har de estetiskt bevandrade mixologerna gjort avtryck bland barbloggare över hela världen med sin “The crypt” som är ett slags glasägg med flera öppningar – några för garnish, andra för kunden själv. Och själva ägget frambärs sittande i en trebent järnställning. Artsy as fuck. OCH välsmakande.
För det går inte att komma ifrån att hur vilt drinkar, bartenders, mixologer och marknadsförare än sparkar, ÄR det ändå drinken som berättar den viktigaste historien.
Relaterade
